Lev med smärtan

Snart är det midsommar och jag har fått ledigt.
Jag hoppas den dagen ska gå bra med allt vad det innebär (mycket svensk mat).
Wish me luck!

De tvingade i mig mat som om jag vore en barnunge idag.
Trodde de seriöst att jag skulle klara av den skammen?
Jag blir så jävla trött på att folk inte förstår (fast faktiskt, varför skulle de?) de tror att för att bara de säger att mat är bra, det är näring och energi och att så smal som jag är inte är vackert, men tror de på fullaste allvar att genom att säga det ... att det ska få mig frisk?
Fatta att hela kittet är en sjukdom som inte bara botas med ett sanningensord.
Hade det varit det då hade jag nog varit frisk för längesedan, så frisk att jag aldrig ens hade råkat ramla ner i gropen och helveteslivet igen.

Har någon cancer så behandlas denna person under mycket lång tid, dock med hjälp av cellgifter etc, ledsen å säga det dumma jävla sjuksystrar men anorexi tar också tid?
Visst det är inte samma typ av behandling men denna sjukdomen är ju faktiskt dödlig den med, för att inte tala om allt vi gör med oss själva som kommer att pajja kroppen för all framtid. Tack för att ni har inblick i ert yrke.
Ledsen att göra er besvikna men jag försöker ju i alla fall men hur jävla lätt blir det när ni trycker ner en hela tiden?

Det känns som en jävla bödelsoppa att slänga i sig,
jag vill inte ha, jag vill inte?
Jag kan inte äta framför folk varför kan ni inte bara förstå det?
Att äta inför folk ger mig inte bara skam utan det får mig att må illa, så illa som gör att jag nästintill kan framkalla kräkningar av bara rena tanken.
Fan ta er, jag skulle ju lyckas äta idag.

Klart att jag hade rätt,
jag hade gått ner i vikt och jag är arg som fan, ledsen och fylld med skam och ångest.
Jag blir arg på att jag blev nöjd när vågen visade några sifferantal mindre och hur jag kände inom mig att "dethär är rätt" fasten jag vet att det är så fel.
Jag kommer aldrig klara dethär.

Jag vill ha något som dämpar min ångest, på riktigt.
Jag har inte velat hämta ut receptet med sömntabletter som psykologtanten skrev ut.
"Det finns en risk att man kan bli beroende av medicinen. Därför är det viktigt att följa läkarens anvisningar" stod det på mina förra sömntabletter och fick jag några anvisningar av min läkare?
Inte precis, det var snarare "käka dessa och du somnar utan ångest"  tack för den säger jag nu månader senare efter att jag precis slutat med dem då de var betydligt beroendeframkallande och inte bra för mig.
Puckade psykotant som vill skriva ut precis samma piller trots att jag berättat att jag inte pallar.
Fast det är väl jag som är psykobruden här, varför skulle jag annars behöva tabletter från något "utbildat smarto"?

Jag har vägning imorgon och jag vet-vet-vet att jag gått ner i vikt,
jag känner mig klenare än vanligt
mer tom och jag avskyr mig själv för den skammen jag kommer att låta mig behöva utstå imorgon.

Vinnaren i America's next top model cycle 10 var Whitney, den största bruden av de alla,
jag hoppas det får fler till att inse att man faktiskt kan vara vacker oavsett vikt.

Varför kan jag se det hos andra men inte hos mig själv?
Varför är plötsligt synen på mig själv mer än normalt?
Häromdagen blev jag ombedd att måla av min kroppsuppfattning och alla i gruppen stirrade på det jag målat med öppna munnar, då skämdes jag och kände mig illa tvungen att springa därifrån skämmas och fylla magsäcken med ångest som inte velat ge med sig sen dess.

Jag avskyr att jag är sjuk,
jag avskyr att jag är äcklig ful fet men ändå är jag benig senig och äcklig.
Jag är fullkomligt äcklig.
Jag har tappat kontrollen